Om fettets helt exceptionella förmåga att skapa problem

Fett har många egenskaper som gör det osedvanligt besvärligt så snart det övergår i någon form av avfall. Framför allt är det svårt att bryta ner. Därtill är det kladdigt, klibbigt och stelnar till klumpar och proppar. När fett avlagras längs insidan av rör minskar rörens diameter. Och fett fäster alltid vid insidan av alla kanaler det passerar: avloppsrör, skorstenar och ventilationssystem.

Varmt fett som strömmar ut i avloppsrören kyls snabbt ner och stelnar längs väggarna. Fettet hårdnar och bildar kompakta avlagringar. Analyser av avlagringarna har visat att de består av fett som reagerat med metallsalter och bildat ett slags tvål. En sådan metall är kalcium som utsöndras från cement, rörens beståndsmaterial – i värsta fall även beståndsmaterialet i äldre fettavskiljare. Förtvålningen får ännu mer fett att fastna. När mikroorganismer bryter ner fettet under de syrefattiga förhållanden som råder i avloppssystemet utsöndrar de svavelväte (H2S). Gasen reagerar vidare och bildar svavelsyra (H2SO4). Svavelsyran sänker pH i vattnet och leder till korrosion av rören och ytterligare frisättning av kalcium.

Funktionen hos avloppssystemet i sin helhet kan reduceras till hälften av den förväntade. Påfrestningarna leder till minskad livslängd på alla komponenter och vattnets infrastruktur kostar allt mer att underhålla.

Bland det värsta man kan släppa ut med avloppsvattnet!

Stopp i avloppet med efterföljande bräddning av avloppsvatten till yt- och färskvatten är en hälsofara och en möjlig smittkälla. Men det är även ett stort problem för miljön. Fettrikt avloppsvatten kan täcka ett vattendrag med en oljefilm, samtidigt som mikroorganismer får ett oväntat näringstillskott. Dessa kan då tillväxa kraftigt och förbruka vattnets syre.

I pumpstationer är rörliga delar, nödvändiga för funktionen, särskilt utsatta för problem orsakade av fett. Flottörer och nivåmätare slås ut, vilket kräver ständig övervakning. Fettet kan täcka pumparna viket orsakar driftstopp, till och med bränder på grund av överhettning.

Reningsverken behandlar avloppsvattnet i ett system av bassänger där olika fysiologiska, biologiska o kemiska processer pågår. Mikroorganismerna i reningsverkets aktiva slam har som främsta uppgift att bryta ner organiskt material. Fett, som är mycket svårnedbrytbart, kräver särskilda mikroorganismer och strikt kontrollerade förhållanden. Närvaron av fett gör reningsverkens biologiska reningssystem ineffektiva eller får dem att helt sluta fungera.

Fett framstår faktiskt som en av de värsta substanser man kan släppa ut – utan att ens vara giftigt.