Den skarpaste gränsen måste sägas gå mellan det som är levande och det som enbart utgörs av instruktioner och biologisk mekanik. Bakterier tillhör den förstnämnda kategorin, virus den sistnämnda. Bakterier är levande organismer; innanför deras cellväggar pågår oräkneliga biologiska processer. Virus är snarast genetiskt material på rymmen – en kod omsluten av en kapsel.
Liv och icke-liv i en osynlig värld
Allt liv på jorden organiseras sedan 1970-talet – på goda molekylärbiologiska grunder – i tre stora riken, eller domäner. Två av dessa, Bacteria och Archaea, består uteslutande av encelliga mikroorganismer utan cellkärna.
Eukarya består också främst av mikroorganismer, som dock särskiljer sig från bakterier och arkéer genom att ha en cellkärna runt sin DNA-molekyl och dess maskineri. Jästsvampar är ett exempel. Mikroalger ett annat. Inom denna domän har också flercellighet uppstått. Följaktligen tillhör även människor denna domän, tillsammans med djur, växter och svampar. Samtliga flercelliga organismer är alltså eukaryoter.
DNA-molekylen är bärare av arvsmassan i allt levande. Den består av kemiska grundämnen – kol, syre, väte, kväve, fosfor – arrangerade i en konfiguration som liknar en vriden stege. Atomerna sammanfogades, vid något tillfälle i historien, i ett sådant mönster att den molekyl som uppstod plötsligt hade förmågan att kopiera sig själv och vidarebefodra mekaniska instruktioner.
På sätt och vis är DNA-molekylen livets minsta gemensamma nämnare. Men själva definitionen av liv uppstår först då ett dynamiskt intracellulärt maskineri omger DNA-molekylen; öppnar och stänger den som ett blixtlås, kopierar dess information, reparerar dess mutationer och duplicerar den i sin helhet inför varje celldelning.
Ett virus bär endast med sig en tills vidare obrukbar instruktion för byggandet av nya virus. Ett virus saknar dock helt förutsättningen för att själv verkställa den genetiska ordern. För det fodras en utrustning som endast återfinns inuti levande celler.
Viruset kapar cellens maskineri och ger det falska order
Ett virus är en synnerligen enkel och effektiv konstruktion. Det består av informationen om sig själv, omgivet av ett hölje som skyddar det och möjliggör infektionen av en levande cell. Så snart viruset fört in sitt genetiska material i en värdcell kommer den nya informationen att behandlas som om den härstammade från värdens eget DNA. Cellen kommer därefter att börja tillverka viruskopior.
Olika specialiserade virus infekterar alla tänkbara celler från vilken som helst av livets domäner. Bakterier, arkéer och eukaryoter infekteras alla av olika sorters virus. De olika möjliga varianterna av virus kan därför tyckas oändliga. Men de flesta tillhör en viss grupp eller familj av virus. Dessa virusfamiljers respektive egenskaper hänger starkt samman med vad som kan iakttas på deras utsida.
Virus kan vara mycket motståndskraftiga – i synnerhet de nakna virus som omger sig med vad som liknar kraftiga skyddsplåtar av upprepade, geometriska enheter. Ikosaeder är en vanlig virusform. Denna typ av yttre egenskaper ger virus förmågan att vara luftburna och mycket smittsamma (mässling) eller motstå handsprit (vinterkräksjukan).
Höljevirus omges av ett yttre lipidlager som till stor del består av fett. Dessa virus har avknoppats från sin värdcell och vid det tillfället tillägnat sig en bit av dess cellmembran. Men då ett virus omger sig med livets egenskaper blir det också mycket mer känsligt. Ett höljevirus sprids främst genom droppsmitta och kan inte överleva länge utanför kroppen.
Coronaviruset, SARS-CoV-2, är ett höljevirus
Medan vissa virus är hårda och motståndskraftiga som små pansarvagnar är coronaviruset, med sitt hölje av fett, relativt enkelt att inaktivera. Det, och andra virus av samma typ, är känsligt för tvål, rengöringsmedel och fettlösande medel, som skadar dess fettrika ytterhölje. Ett återkommande råd är därför att tvätta händerna ofta med tvål och varmt vatten.
