2013 gick ett team från National Geographic ner i avloppsystemet under London, för att visa hela världen det exceptionella fenomenet fatbergs. Bara själva ordet – sedan dess väletablerat – var nog för att motivera dem. De fick se avloppsledningar där enorma, stelnade block av fett måste grävas loss manuellt eller spolas loss med högtryck, av skyddsklädda arbetare som dignade under stanken. Denna typ av skildringar är nu vardag.
I Oxford, ca 80 km från London, får fettbergen avloppsystemet att återkommande kollapsa. “Problemet tycks förvärras”, konstaterar en talesperson för VA-huvudmannen, Thames Water. I februari tvingades man avlägsna en fettpropp stor som “två dubbeldäckade bussar”.
Få platser verkar vara så drabbade av fettproblemet som Storbritannien. Men varför kommer världens värsta skräckexempel just därifrån? – Om vi bortser från brittiska journalisters förtjusning i att skriva om det.
Förklaringarna är flera. Dels: ett modernt växande samhälle ovanpå ett föråldrat och underdimensionerat avloppssystem, ofta från 1800-talet. Dels: en uppseendeväckande låg kunskap om fett, fetthantering och regelverk. Samt: våtservetter.
När Thames Water undersökte möjliga källor till fettutsläppen – och fann pubar, kaféer, hotell och takeaways – visade det sig att 43 procent av verksamhetsutövarna inte visste vad en fettavskiljare var. Än mindre att man var skyldig att installera en. 80 procent av de 200 besökta inrättningarna avskilde inte fettet överhuvudtaget.
I ett modernt samhälle konsumeras även stora mängder hygienartiklar av engångstyp, i synnerhet våtservetter. Och fett är en fantastiskt bindemedel. Detta gäller även i avloppen, där fettmassor byggs på kring vad som verkar vara abnorma mängder våtservetter. Tillsammans tycks detta – avloppssystemet, våtservetterna, kunskapsbristen och fettet – skapa något av en perfekt brittisk storm.
Förvåning och medlidande i Paris
Fett-rapporteringen från andra sidan Engelska Kanalen rör endast fettberg – icebergs de graisse! – i Storbritannien och präglas av storögd fascination och nedlåtande medlidande. “Det är mycket liten risk att något sådant skulle hända i Frankrike”, fastslår Le Figaro. I Frankrike finns nämligen regler, konstaterar man, och deras efterlevnad kontrolleras flera gånger per år!
Man benämner det parisiska avloppssystemet ett patrimoine – ett fädernearv. I Paris började man tänka ut avloppsstrategier redan på 1200-talet! Idag arbetar en underjordisk armé på över tusen personer där dagligen för att hålla det rent. Stadshuset i Paris har utgivit noggranna instruktioner för hur avloppsystemet får brukas – liknande dem som formuleras av VA-huvudmän (oftast kommuner) i Sverige.
Tanken på besök av nitiska representanter för den franska byråkratin kan vara nog för att upprätthålla efterlevnaden av regelverket. “Vid händelse av fettansamlingar i avloppet finns sanktioner!”, varnar den franska broschyren. Alla kostnader för provtagning och eventuell reparation åläggs den som är skyldig till föroreningen (liksom i Sverige, med stöd i Miljöbalken 2:8). Man vädjar även till miljömedvetenheten, omsorgen om samhällsekonomin och medborgarandan. Det verkar fungera.
Men bruket av våtservetter ökar även i Frankrike, vilket redan kan märkas i avloppssystemet.
Paris avloppssystem är möjliga att besöka som turist! Till och med småbarn i vagn (om man själv orkar bära ner vagnen de 42 trappstegen) och hundar (om de är kopplade!) får följa med. Än så länge finns ingen motsvarande möjlighet att besöka världens mest fettdrabbade och smutsiga avloppsystem – det under London.
