Även romarrikets vattenledningar utvecklade beläggningar som hårdnade och krympte rörens diameter. Offentliga toaletter i Rom var ökända för att plötsligt explodera under besökaren på grund av svavelväte (H2S) och metangas (CH4) som ansamlades i kloakerna.
Vissa praktiska problem har vi ändå med tiden lyckats lösa! Andra kvarstår i en eller annan form – ibland kraftigt förvärrade. Rudimentära fatbergs kan spåras ända tillbaka till det första århundradet efter Kristus.Det har arkeologer kunnat konstatera, vid utgrävningar av Herculaneum – en liten grannstad till Pompeji, begravd under Vesuvius aska vid samma tillfälle. Under en gata ruvade ett berg av solitt slam: 1,35 m högt och omöjligt att avlägsna – annat än med hjälp av fångars eller slavars manuella arbete.
Avloppens arkeologi
Ann Olga Koloski-Ostrow, professor i klassiska studier (med smeknamnet “Queen of latrines”), ägnar stort intresse åt den antika världens underjordiska infrastruktur – dess imponerande avloppssystem. I sin senaste bok, “The Archaeology of Sanitation in Roman Italy”, undersöker hon romarrikets avlopp i städer som Rom, Pompeji, Herculaneum och Ostia.
Och romarrikets ingenjörer och arkitekter är värda beundran: De har skapat respektingivande strukturer som inte bara är funktionella, utan samtidigt vackra och motståndskraftiga. Vissa avloppsledningar, som Cloaca Maxima under Rom, är till sin bredd och utsträckning fortfarande i klass med moderna motsvarigheter i dagens städer.
Med moderna mått mätt är de givetvis på många sätt bristfälliga. Syftet med dem, konstaterar Koloski-Ostrow, tycks främst ha varit att torrlägga sank mark och leda bort överflödigt vatten från gator och torg. Dränering alltså – inte sanitet och personlig hygien. Sopor på gatorna, smittspridning, inälvsparasiter och återkommande epidemier var en ofrånkomlig del av livet. Torrläggning får däremot ofta bukt med malaria, som ju sprids av myggor vars larver frodas i stillastående vatten.
Men avfall rann orenat ut i vattendragen. I privata hus brukades nästan uteslutande avträden och latringropar, utan anslutning till något avloppsystem.
Vördnad och skräck
Att ansluta sitt hus till en allmän avloppsledning kunde medföra sina egna risker. De svarta hålen ner i underjorden saknade skyddande strukturer. Vem eller vad skulle kunna ta sig upp genom en sådan obevakad öppning? En rik köpman från staden Puteoli lär varje natt ha fått besök av en enorm bläckfisk som simmade in från havet, tog sig upp via avloppet och åt den inlagda fisk som lagrades i skafferiet.
Produktionen av brandfarliga gaser är ett omisskännligt tecken på mikrobiell nedbrytning av organiskt material. De avlopps-anslutna allmänna toaletterna kunde, som tidigare nämnts, oväntat explodera. Det är fullt begripligt att avloppet väckte fruktan. Man föreställde sig till och med att det var bebott av demoner. Avloppsystemet representerade på samma gång både renhet och smuts, civilisationens ljus och okända faror i underjordens mörker.
Avloppssystemets skyddsgudinna: Cloacina, vördades sedan etruskisk tid och fick en egen helgedom tillägnad sig i Rom. Hon antogs beskydda både avloppssystemet och de som arbetade där. Brukare av avloppsystemet tycks istället ha förlitat sig på gudinnan Fortuna, vars bild ofta återfinns på romarrikets toalettväggar.